Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Deras kärleksegoism hade...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
JEAN-CIIRISTOPHH
lekens solbelysta vingård, kysk oblygsamhet,
omfamningar, dårskap, suckar, lyckliga skratt,
lyckliga tårar... Vad har det blivit av er,
lyckostoft? Hjärtat kan knappast erinra sig
er, ty då ni funnos existerade inte tiden.
Dagar alltid lika ... Ljuv gryning ... Från
sömnens avgrunder stiga åter tvenne
sammanflätade kroppar fram till medvetandet.
Leenden, tvennes förenade andedräkt, ögon som
samtidigt öppnas och betrakta varandra,
munnar som mötas i heta kyssar... ungdomlig
friskhet i den tidiga morgontimmens rena luft
som svalkar febern. Långa, långa dagars
njutningsfulla dvala med nattens vällust som
brusar i bakgrunden ... Sommareftermiddagar,
drömmar ute bland fälten, på den
sammetslena gräsmattan under de smärta, vita
popplarna^ sidenrassel... De härliga kvällarnas
drömmar, då man under den rodnande
himmeln återvänder arm i arm, hand i hand till
älskogens bädd. Buskarnas grenar darra för
vinden. I den insjöklara natthimmeln flyter
månens lätta silverfjun. En stjärna faller och
dör — en liten stöt i hjärtat — en värld
slocknar tyst. På vägen tätt intill glida
snabba och stumma skuggor förbi. Stadens
klockor ringa in morgondagens helg. De stanna
ett ögonblick. Hon trycker sig intill honom.
De stå kvar utan att tala. Ack, om livet kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
