Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Deras kärleksegoism hade...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄNINNORNA
103
stå orörligt som detta ögonblick. Hon suckar
och säger:
— Ack! Varför älskar jag dig så mycket?
Efter några veckors resa i Italien hade
de bosatt sig i en stad i västra Frankrike,
där Olivier blivit anställd som lärare. De
umgingos nästan inte med någon. De intresserade
sig inte för något. Då de voro tvungna att
göra visiter, visade de en så upprörande
likgiltighet, att de sårade många och narrade
andra att le. Allas ord gledo över dem utan
att nå dem. De hade den näsvishet, som man
finner hos helt unga nygifta. De tycktes säga:
— Ni andra, ni vet ingenting.
På Jacquelines självupptagna, trumpna,
söta lilla ansikte, i Oliviers tankspridda,
lyckliga ögon kunde man klart läsa:
— Om ni bara visste vad ni tråkar ut
ossl... När får vi åter bli ensamma?
Men även mitt ibland människor dolde
de inte, att de i alla fall voro ensamma med
sig själva. Deras blickar möttes tvärs över
samtalets gång. De behövde inte betrakta
varandra för att se varandra. De logo, ty de
visste att de vid samma tid tänkte på samma
saker. Då de efter ett eller annat mondänt
tvång ånyo befunno sig ensamma, utstötte de
glädjeskrik och hittade på tusen barnsliga dar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
