Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Han bemödade sig om...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄNINNORNA
131
riktigt gräslig. Ingenting är dummare än detta
ord uppoffring. Jag undrar vilka »c 1 e r g y
m e n» med fattiga hjärtan genomsyrat denna
tanke med sin protestantiska styva och sura
bedrövlighet. Det tyckes som om en
uppoffring blott vore god om den vore riktigt
ur tråkig ... För tusan! Är uppoffringen er en
sorg och inte en glädje, så gör den för all del
inte; ni är den inte värdig. Det är inte för
gubben i månen, som man uppoffrar sig, det
är för sig själv. Om ni inte känner lyckan av
att skänka er, så strunta i alltihop. Ni
förtjänar helt enkelt inte att leva.
Fru Arnaud hörde på Christophe utan att
våga betrakta honom. Plötsligt reste hon sig
och sade:
— Adjö.
Då slog det honom, att hon kanske velat
anförtro honom något och han sade:
— A, förlåt mig! Jag är självisk, jag
pratar bara om mig själv. Stanna litet till; vill
ni inte stanna?
Hon sade:
— Nej, jag hinner inte ... Tack...
Hon gick.
Det dröjde litet innan de råkades. Hon
gav inte minsta livstecken, och han gick
varken till henne eller till Filomela. Han tyckte
nog om dem, men han fruktade att de skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
