Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - För att undslippa sitt...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
JEAN-CIIRISTOPHH
nen var vacker med tunna läppar och ett litet
bittert veck. Kinderna hade en intelligent
prägel och voro ungdomligt magra med något
visst rörande — återglansen av en inre, djup
smärta. Hakan var viljestark, hyn blek. —
Ett av dessa anleten som hade inövat en yttre
orubblighet ehuru de trots allt äro
genomskinliga — ett anlete under vilket man känner
själen darra som vore den naken, eller ock
som vore själen fördelad överallt under den
tunna huden. Hår och ögonbryn voro mycket
fina. Ögonen växlade i grått och brunt och
antogo alla möjliga skiftningar i grönt och
guld: riktiga kattögon. Till hela sin natur
liknade hon även katten, genom en skenbar
dvala, en halvsömn med öppna ögon — alltid
på sin vakt, alltid misstänksam med
plötsliga, en smula grymma nervavspänningar.
Inte så lång som hon föreföll, såg hon även
magrare ut än hon var. Hon hade vackra
axlar, harmoniska armar och smala, fina
händer. Mycket korrekt i sättet att kamma och
kläda sig, undvek hon med säker smak både
»bohëmens» vårdslöshet och somliga
skådespelerskors överdrivna elegans — även i detta
visade hon en aristokratisk instinkt, ehuru
hon var född i rännstenen. I grund och
botten besatt hon likt katten en oövervinnlig
vildhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
