Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - För att undslippa sitt...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄNINNORNA
155
mjuka mig inför honom. Men vad skall jag
göra? Jag har ett hjärta som aldrig vill vad
min ande vill, och turvis tvingas jag att offra
eller förödmjuka den andra parten. Jag har ett
hjärta. Jag har en kropp. Och de ropar, de
ropar, de vill båda ha sin andel av lycka. Jag
har ingen hämsko som håller dem tillbaka.
Jag tror inte på någonting. Jag är fri... Fri?
Slav av mitt hjärta och av min kropp, som har
sin vilja trots mitt eget jag — alltid, nästan
alltid... De rycker mig med sig och jag blygs.
Men vad är att göra? ...
Hon tystnade och rörde mekaniskt med
eldtången i den falnande askan.
— Jag har alltid läst, sade hon, att
skådespelare ingenting känner. Och verkligen, alla
dem jag ser är stora fåfänga barn, som föga
plågas av annat än en lumpen egenkärlek. Jag
vet inte om de inte är äkta skådespelare eller
om jag inte är det. Jag tror snarare att det är
jag. I alla hänseenden betalar jag för de
andra.
Hon slutade att tala. Klockan var tre på
natten. Hon reste sig för att gå. Christophe
bad henne vänta till morgonen; han föreslog
henne att hon skulle gå och sträcka ut sig på
hans säng, men hon ville hellre sitta kvar vid
elden. Hon fortsatte att tala helt sakta mitt i
nattens tystnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
