Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Christophe återsåg ännu...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄNINNORNA
207
Stjärnorna tändes ... Följande dag återkom
han och tillbragte eftermiddagen på samma
plats. Men gårdagens sköna, tysta ro hade
blivit mer levande. Hans hjärta sjöng en
lycklig bekymmerslös lovsång. Han satt på
gravens stenkant och skrev med blyerts i sin
annotationsbok den sång, som han hörde tona
i sitt inre. Dagen gick. Det tycktes honom
nästan att han arbetade i sitt forna lilla rum
och att modern var där på andra sidan
väggen. Då han slutat, ville han gå — han hade
redan avlägsnat sig ett par steg från graven
— så tvekade han, vände tillbaka och stoppade
ned boken i gräset under murgrönan. Några
regnstänk begynte att falla. Christophe tänkte:
— Snart blir den utplånad. Så mycket
bättre!... För dig allena. För ingen annan...
Han återsåg även floden samt de
välkända gatorna, där så mycket blivit förändrat.
Vid stadens portar, på de gamla
fästningsvallarna hade en liten akacielund — som han
sett planteras — erövrat hela platsen och
hotade nu att förkväva de gamla träden. Han
strövade längs muren, som inhägnade den von
Kerichska trädgården, och han såg den
milstolpe, på vilken han klättrat upp som pojke
för att titta in i parken, och han blev helt
förvånad över att gatan, muren och
trädgården nu föreföllo så små. Han fortsatte vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
