Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Christophe återsåg ännu...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄNINNORNA
213
i den vördnad, han var henne skyldig (även
om han ångrade det tusen gånger)... Åt
fanders med »jag», tänk en smula på »du».
Christophe såg henne likväl inte med
stränga ögon. Han, som vanligen var så
otålig, han hörde på hennes ordflöde med en
ängels tålamod. Han ville inte döma henne.
Han omgav henne med en gloria, med hela
sin första kärleks dyrkan och han envisades
i att i henne se den forna lilla Minnas bild.
Det var inte alldeles omöjligt att återfinna
henne i vissa rörelser, hennes röst hade vissa
tonfall, som uppväckte känslofyllda minnen.
Han försjönk i dem, han teg, han hörde inte
på de ord hon sade, ehuru han såg ut att
lyssna till dem, och han fortfor att bevisa
henne en öm vördnad. Men det blev honom
allt svårare att koncentrera sin inre tanke;
hon gjorde för mycket buller, hon hindrade
honom ifrån att höra den verkliga Minna. Till
slut reste han sig uttröttad upp.
— Stackars lilla Minna, de vill inbilla mig,
att du finnes inom denna tjocka, vackra dam
som skriker så högt och tråkar ut mig. Jag
vet nog, att det inte är så. Låt oss gå bort
härifrån, Minna! Vad har vi att göra med
dessa människor!
Han gick och lät dem tro, att han skulle
återkomma följande dag. Om han sagt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
