Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Christophe återsåg ännu...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
JEAN-CIIRISTOPHH
han ämnade resa samma kväll, så hade de
inte släppt honom; de hade hållit honom kvar
ända till tågets avgångstimme. Redan vid de
första steg, som han tog ute i natten, återfann
han den känsla av välbehag som varit hans,
innan han mötte vagnen. Minnet av den
besvärliga aftonen utplånades, som om man
strukit över det hela med en svamp. Ingenting
stannade kvar, Rhenflodens vågor dränkte
alltsammans. Han gick längs stranden till det
hus, där han blivit född; han kände utan
svårighet igen det. Luckorna voro stängda,
alla sovo. Christophe stannade mitt på vägen.
Han tyckte nästan att om han knackat på
dörren, skulle kända vålnader kommit och
öppnat för honom. Han vandrade vidare på
ängen, där han fordom gick med morbror
Gottfried. Han satte sig... De förflutna dagarna
vaknade till liv. Ben kära, lilla flickan, som
tillsammans med honom druckit den första
kärlekens dryck, återuppväcktes. Åter
genomlevde de ungdomens ömhet, dess ljuva tårar
och oändliga förhoppningar. Han sade sig med
ett godmodigt leende:
— Livet har ingenting lärt mig. Trots allt
vad jag vet... trots allt vad jag vet... har
jag dock samma illusioner.
Vad det är skönt att älska och att out-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
