Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jacqueline och Olivier...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
JEAN-CIIRISTOPHH
fulla band som förenade dem båda och denna
lilla varelse som knappt hade mänskliga drag.
Ömt, men med en viss motvilja, snuddade han
med läpparna mot det lilla gula, rynkiga
huvudet. Jacqueline såg på honom; svartsjukt
stötte hon honom åt sidan, tog barnet och
tryckte det mot sitt bröst och överhöljde det
med kyssar. Barnet började skrika, hon
lämnade det ifrån sig och vände gråtande huvudet
mot väggen. Olivier närmade sig henne och
kysste bort hennes tårar; hon kysste honom
och tvingade sig till att le. Så begärde hon
att få vila med barnet vid sin sida... Ack, vad
kan man göra, då kärleken är död? Mannen
som skänker hälften av sig själv åt förståndet,
mister aldrig en stark känsla utan att i sin
hjärna bibehålla ett spår, ett minne därav.
Han må upphöra att älska, han glömmer aldrig
att han har älskat. Men kvinnan som älskat
utan orsak, som skänkt sig hel och hållen, och
sedan utan orsak och lika helt upphör att välska,
Vad kan hon väl göra? Vilja? Uppbygga en
illusion? Hon är kanske för svag för att vilja,
för sann för att uppehålla illusionen.
Jacqueline låg i sin säng, hon stödde sig
mot armbågen och såg på barnet med ömt
medlidande. Vad var han? Hurudan han än
var, så tillhörde han inte henne allena. Han
tillhörde även den »andre». Och hon älskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
