Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Christophe hade inte kunnat...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
JEAN-CIIRISTOPHH
känna honom, och nu stod han inte att finna.
Christophe rar för resten upptagen på annat
håll. Han tänkte på Olivier, han tänkte på
Fran^oise. Samma morgon hade han läst i
en tidning att hon allvarligt insjuknat 1 San
Fransisco. Han föreställde sig, att hon var
ensam i en främmande stad, i ett hotellrum.
Han såg hur hon vägrade att mottaga någon,
att skriva till sina vänner; hur hon bet ihop
tänderna och alldeles ensam inväntade döden.
Anfäktad av dessa tankar undvek han
människorna och hade just dragit sig tillbaka
till en liten, avsides belägen salong. Han
lutade sig mot väggen i ett undangömt hörn
bakom några gröna växter och han lyssnade
till Filomelas vackra, varma, elegiska sång.
Hon sjöng »Linden» av Schubert och den
rena musiken manade fram alla svårmodiga
minnen. Mitt emot honom hängde en spegel,
som återgav den närgränsande salongens
rörliga liv. Han såg ingenting. Hans ögon voro
dimmiga av tårar. Plötsligt, likt Schuberts
skälvande lind, började han utan anledning
att darra. Det förgick några sekunder, han
stod blek och orörlig, så skingrades dimman
framför hans ögon och han såg »väninnan»,
som betraktade honom... »Väninnan?» Vem
var hon väl? Han visste blott, att hon var
»väninnan», och att han kände henne. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
