Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Christophe hade inte kunnat...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄNINNORNA
283
fäste sina ögon vid hennes ögon och fortsatte
att darra. Hon smålog. Han såg varken hennes
anletsdrag, hennes gestalt eller hennes ögons
färg, han såg inte, om hon var lång eller
liten, han såg inte hur hon var klädd. Han
såg blott en enda sak: godheten i hennes
gudomliga leende.
Och detta leende framkallade inom
Christophe ett undanskjutet minne från hans
tidigaste barndom. Han var sex eller sju år
och gick i skolan. Han var djupt olycklig och
förödmjukad. Äldre och starkare kamrater
hade slagit honom och gjort narr av, honom,
läraren hade orättvist bestraffat honom. Han
satt ensam och övergiven hopkrupen i sitt
hörn medan de andra lekte. En liten sorgsen
flicka, som inte heller lekte med de andra
(han återsåg henne nu i minnet ehuru han
inte sedan dess tänkt på henne; hon var
kortväxt, med stort huvud, ljust hår och ljusa
ögonfransar, blekblå ögon, vita breda kinder och
tjocka läppar; hela ansiktet var uppsvällt och
hon hade små röda händer), hade närmat sig
honom, stannat med tummen i munnen och
sett honom gråta, sedan hade hon lagt sin lilla
labb på Christophes huvud och blygt och fort
med ett medlidsamt leende sagt:
— Gråt inte! Gråt inte!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
