Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De talade om det förflutna...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄNINNORNA
293
I samma ögonblick tänkte han åter på
den lilla flickan i Tyskland.
— Varför dröjde ni så länge att komma?
frågade hon slutligen. Jag försökte råka er.
Ni svarade aldrig.
— Jag visste inte. Jag visste inte,
genmälde han. Säg mig, är det ni, som så många
gånger kommit mig till hjälp utan att jag
anade det?... Det är bestämt er, jag har att
tacka för att jag fick återvända till Tyskland?
Ni var min goda ängel, som vakade över mig.
— Jag var lycklig att kunna vara er till
nytta. Jag har mycket att vara er tacksam för.
— För vad då? frågade han. Jag har
aldrig gjort något för er.
— Ni vet inte vad ni varit för mig.
Hon talade om den tid, då hon som helt
ung flicka råkat honom hos sin onkel Stevens,
då hon genom honom och hans musik erhöll
en förnimmelse om allt som är skönt och
upphöjt. Så småningom blev hon livligare och
beskrev med kortfattade, ganska genomskinliga
om ock beslöjade hänsyftningar sin barnsliga
känsla för honom. Hon talade om den del
hon tagit i Christophes sorger, om konserten,
där han blivit utvisslad och där hon gråtit,
om brevet som hon skrivit och han aldrig
besvarat, ty han hade ju inte fått det. Och
Christophe, som hörde på henne, färgade det för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
