Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det var allhelgonadag...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
JEAN-CIIRISTOPHH
moder än den verkliga modern. Han betraktade
fru Arnauds blida trötta anlete, han läste i
hennes drag som i en öppen bok alla de dolda
sorger och bleka glädjeämnen i detta
äktenskapliga liv som — utan att man anar det —
kan vara lika rikt på smärta och jubel som
Juliets eller Isoides kärlek och mer uppfyllt
av religiös storhet...
Socia rei humanæ atque divinæ . . .
Och han tänkte att varken tro eller
frånvaro av tro skänker lycka; lika litet är man
lycklig eller olycklig genom att ha barn eller
inte ha barn, genom att vara gift eller ogift.
Lyckan är själens doft, den harmoni som
sjunger på hjärtats djup. Och av all själens
musik är godheten den förnämsta och
vackraste.
Olivier kom in. Hans rörelser voro lugna,
en ny frid upplyste honom. Han smålog åt
barnet. Han tryckte Céciles och fru Arnauds
händer. Han började helt bekymmerslöst att
tala. Hans vänner iakttogo honom med
hjärte-glad förvåning. Han var inte densamme. I
den enslighet, där han inneslutit sig
tillsammans med sin sorg, hade han, likt larven i
den puppa som den själv vävt, lyckats avkläda
sig sin smärta som ett tomt skal... En gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
