Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - Det sociala skådespelet...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
JEAN-CHRISTOPHE
plikten att förbrödra sig med folket, men då
han kom tillsammans med folket, var han trots
sin goda vilja inte i stånd till ett närmande.
Christophe däremot, som struntade i alla
teorier, var utan minsta ansträngning bror med
förste, bäste arbetare som ban mötte på gatan.
Olivier kände ofta en djup sorg över att ban
var dessa män så avlägsen. Han bemödade
sig om att likna dem, att tänka och tala som
de. Han lyckades ej. Hans röst blev dov
och beslöjad och klingade ej som deras röst.
Då han ville bruka deras uttryck fastnade
honom orden i halsen eller ock ljödo de på
ett besynnerligt sätt. Han gav för mycket
akt på sig själv, ban var besvärad och ban
besvärade dem. Han visste det nog. Han
visste, att ban var dem en misstänkt
främling, att ingen hade sympati för honom och
att, då han gick sin väg, drogo alla en
lättnadens suck. Han märkte i förbifarten hårda,
iskalla blickar, dessa fientliga blickar som
arbetare sända de välburgna då nöden gjort
deras sinne bittert Christophe fick kanske
sin del därav men ban märkte det ej.
Av bela skaran voro Aurélies barn de
enda som voro benägna at bli vänner med
Olivier. De funno borgarståndet mer
tilldragande än förhatligt. Den lille gossen lockades
av det borgerliga tänkesättet; han var nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
