Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - Christophe märkte inte...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
JEAN-CHRISTOPHE
hata!... Konstnären är den kompass som
mitt i stormen alltid pekar mot norr.
De kallade honom pratmakare. De sade
att i fråga om kompass, så hade han förlorat
sin egen, och de roade sig med att i all
vänlighet förakta honom. För dem var en
konstnär ett slughuvud som ordnade det så, att han
behövde arbeta så litet som möjligt och på
det angenämaste sättet.
Han svarade, att han arbetade lika mycket
och mer än de och att han var mindre rädd
för arbetet. Ingenting var honom så emot
som all slags »sabotage», fuskande och lättja,
isynnerhet då dessa ovanor upphöjdes till
något efterföljansvärt.
— Alla de där stackrarna, sade han, är
rädda om sitt eget skinn... Herre Gud!
Alltsedan jag var tio år, arbetar jag utan
uppehåll. Ni, ni tycker i grund och botten inte om
arbetet, ni är egentligen kälkborgare ... om ni
bara vore i stånd till att riva ned den gamla
världen! Men ni kan det inte, ni vill det inte
ens. Nej, ni vill det inte! Ni kan nog skräna,
hota, låtsas som om ni ville nedergöra allting.
Ni har endast en tanke: lägga hand på denna
världens goda, krypa ned i medelklassens
varma bädd. Om man undantager ett
hundratal fattiga krakar som alltid är färdiga att ge
och taga emot slag utan att veta varför, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
