Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - Några brev från Paris...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
JEAN-CHRISTOPHE
sin ankomst. Utan att Braun ställde några
frågor till honom, började ban tala om de
senaste veckornas dramatiska händelser. Det
var och förblev den enda gången han nämnde
något därom. Kanske förstod honom Braun
inte ens riktigt, ty Christophe talade utan
sammanhang. Natten var långt framskriden och
trots sin nyfikenhet var Braun otroligt
sömnig. Till slut — klockan slog två — märkte
Christophe detta och de sade varandra god
natt.
Från den stunden inrättade Christophe på
nytt sin tillvaro. Han bibehöll visserligen inte
sin tillfälliga exaltation. Han återvände till
sorgen, men till en lugn, normal sorg som inte
hindrade honom ifrån att leva. Leva, han var
väl tvungen därtill! Denne man som förlorat
vad han mest älskade, denne man som
förtärdes av sorg och bar döden inom sig, ägde en
så tyranniskt överflödande livskraft, att den
visade sig mitt i saknadens och sorgens ord.
Den strålade ut ur hans ögon, hans mun och
alla hans rörelser, men i styrkans innersta
kärna hade dock en gnagande mask satt bo.
Christophe hade anfall av förtvivlan. De
kommo som plötsliga stötar. Han var lugn,
ban läste, han promenerade — och plötsligt
såg ban Oliviers ömma leende, hans blida,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
