Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - Några brev från Paris...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
JEAN-CHRISTOPHE
okuvligt livsbegär som döljer sig ... Eburu
man vet att det inte finnes någon tröst, skapar
man sig dock en tröst. Eburu man är
förvissad om, att livet är ändamålslösa smider
man likväl ibop ett mål. Man övertygar sig
om, att man måste leva, ehuru i grund och
botten ingen utom en själv bryr sig därom.
Till slut är man i stånd att inbilla sig att den
döde uppmuntrar en till att leva. Man vet
att man låter den döde säga de ord som man
önskar böra. — Bittra elände!...
Christophe gick vidare. Hans steg tycktes
ha återfått den gamla fastheten. Hjärtats
portar slötos till om smärtan; han talade aldrig
mer om den med andra; han undvek att vara
ensam med sin smärta.
»Verkliga, äkta sorger, säger Balzac, vila,
till synes fridfullt, i den djupa bädd som de
grävt åt sig, och där tyckas de slumra gott,
men de fortsätta att fräta på själen.»
Den som nu hade sett Christophe och
iakttagit honom, medan ban kom och gick,
pratade och skrattade — ja, skrattade — han
skrattade nu ibland — skulle känt att inom
denne kraftige man, med ögon glödande av liv,
fanns någonting i hans innersta liv som var
grusat och förstört.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
