Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - Sålunda förflöto dagarna...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
JEAN-CHRISTOPHE
ligare vad som skilde honom från andra
människor än vad som förenade honom med dem.
Hans ende vän, hans tankars förtrogna,
var floden som rann genom staden, denna
mäktiga och faderliga flod som däruppe i norden
flöt förbi hans födelsestad. Christophe
återfann där sin barndoms drömmar och minnen
... Men i den sorg som insvepte honom
antogo de, liksom själva Rhen, en dyster färg.
Vid dagens slut stod han lutad mot kajens
bröstvärn och betraktade den feberhetsade
floden, denna tunga oigenomskinliga, brådskande
massa i jäsning som under all tid dragit förbi;
han särskilde blott stora, rörliga krusningar,
strömdrag och virvlar som avtecknade sig och
utplånades likt kaotiska bilder i en
hallucine-rad hjärna — en evig antydan, ett evigt
försvinnande. över denna skymningsdröm gledo,
som flytande likkistor, spökelsefarkoster, på
vilka ingen mänsklig varelse syntes till.
Nattens mörker tätnade. Floden blev
bronsfär-gad, strandens ljus glittrade på dess yta:
ett bläcksvart pansar med dystra blixtar. Han
såg gaslyktornas kopparröda återsken, de
elektriska båglampornas månbleka återsken,
stearinljusens blodröda återsken bakom husens
fönsterrutor. Flodens sorl fyllde dunklet. Det
eviga brusandet var i sin enformighet
sorgsnare än havets.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
