Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - Några dagar senare...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
JEAN-CHRISTOPHE
var besegrad men inte undergiven. Gud var
fienden — en fiende som bon inte kunde befria
sig ifrån. Hon närmade sig honom med den
dova vreden hos en slav som är tvungen att
lyda. Under gudstjänsterna buro hennes
anletsdrag spår av en fientlig kyla, men i
hennes själs innersta var hela hennes religiösa
liv en vild kamp, ett stumt raseri mot
härskaren vars förebråelser förföljde henne. Hon
låtsades inte höra. Hon måste höra. Hon
tvistade kärvt med Gud. Hennes käkar voro
hopbitna, hennes panna hade en djup egensinnig
fåra, hennes blick var hård. Hon tänkte
hat-fullt på Christophe. Hon förlät honom inte
att han ett ögonblick ryckt henne ut ur
själens fängelse och sedan låtit henne fängslas
igen, låtit henne på nytt bli sina bödlars byte.
Hon sov inte. Dag och natt idisslade hon
samma kvalfulla tankar. Hon beklagade sig
inte, hon gick envist omkring och fortsatte att
sköta huset, att uppfylla sin plikt och hon
bibehöll ända till slutet sin okuvliga vilja mitt
i det dagliga livet, vars alla göromål hon
noggrant fullbordade. Hon magrade av, hon
tycktes vara sönderfrätt av en inre sjukdom.
Braun ställde ängsligt några frågor till henne.
Han ville undersöka henne. Hon stötte honom
vredgat tillbaka. Ju större hennes
samvetskval voro, desto hårdare tilltalade hon honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
