Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - Då Braun återkom följande...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
JEAN-CHRISTOPHE
hade åldrats, hon tyngdes ned av de kappor
och schalar som hennes man klutat ut henne
med. Hon var ful. Christophe såg inte
hennes fulhet, han såg bara hennes bittra elände,
och hans hjärta fylldes av kärlek och
medlidande. Han skulle velat springa fram till
henne, falla ned i stoftet, kyssa dessa fötter,
denna kropp som lidelsen förtärt; han skulle
velat bönfalla om förlåtelse. Och han tänkte,
då han såg henne:
Se där! ... Detta är mitt verk!...
Men ban mötte i spegeln sin egen bild.
Han såg i sina ögon, på sina anletsdrag
samma förödelse, han såg döden som tryckt
sitt märke på honom som på henne och ban
tänkte:
Mitt verk! Nej! Den store härskarens
verk, han som förvirrar och dödar.
Huset var tomt. Bäbi hade gått ut för
att berätta dagens händelser för grannarna.
Tiden gick. Klockan slog fem. Christophe
greps av skräck vid tanken på att Anna snart
skulle komma tillbaka och att natten närmade
sig. Han kände att han inte skulle ha kraft
att stanna ännu en natt under samma tak.
Han kände att förståndet brast under
passionens tyngd. Han visste inte vad ban skulle
göra, han visste inte vad han skulle vilja, han
visste blott att han ville äga Anna till vilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
