Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - Sålunda anropade Christophes...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306
JEAN-CHRISTOPHE
under den frusna barken. Från bokarnas
grenar, som liknade långa vingar, droppade
snön ned. Genom det vita täcke, som dolde
ängarna, stucko redan några små ljusgröna
grässtrån upp; bålen i snön, kring deras fina
nålar, liknade små munnar, genom vilka den
fuktiga, svarta myllan andades. Några
timmar om dagen hördes det domnade vattnets
röst sorla i sin isklädnad. I trädens skelett
kvittrade några enstaka fåglar sina klara,
gälla sånger.
Christophe märkte ingenting. Allt var
honom likgiltigt. Han drev av och an i sitt
rum eller ock gick han ute. — Omöjligt att
vila! — Hans själ var söndersliten av inre
stridiga makter; de kämpade mot varandra.
Den undanträngda passionen fortsatte att slå
mot husets väggar; vämjelsen för passionen
var inte mindre stark. Alla dessa känslor
beto varandra i strupen och i sin vilda fejd
sargade de hjärtat. Därtill kom Oliviers
minne, förtvivlan över hans död, längtan att
skapa, oförmågan att göra det» stoltheten som
stegrade sig inför förintelsen. Alla onda
andar voro lössläppta inom honom. Inte ett
ögonblicks andrum!... Eller — om möjligen
ett bedrägligt lugn inträdde, om de vredgade
vågorna en stund drogo sig tillbaka, då
befann han sig ensam, och inom sig återfann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
