Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - Som en källas sorl...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN BRINNANDE BUSKEN
339
Ocli så stannade allting av. Christophe
kom ut ur virveln, bruten, förtärd, tio år
äldre — men frälsad. Han hade övergivit
Christophe; han hade flyktat in i Gud.
Vita hårtofsar visade sig plötsligt i det
svarta håret; de liknade höstens blommor som
växa upp på ängarna under en enda
septembernatt. Nya skarpa veck fårade hans kinder,
men ögonen hade återerövrat sitt lugn och
munnen var undergiven. Han hade funnit
friden. Han förstod nu. Han förstod sin
stolthets fåfänglighet, bela den mänskliga
högfärdens fåfänglighet som krossas under den
fruktansvärda handens styrka som mal sönder
världarna. Ingen kan vara säker om att vara
sin egen herre. Vi måste alltid vaka, ty om
vi slumra in, störtar sig kraften in i oss och
driver oss ned i avgrunden — och i vilka
avgrunder sedan... Eller ock drager sig den
brusande forsen undan och lämnar oss kvar
på bottnen av den torra flodbädden. Viljan
räcker inte en gång till i denna kamp. Vi
måste ödmjuka oss inför den okände Guden
som flat ubi vult, som blåser vart den vill och
när den vill, som skänker kärlek, död eller
liv. Den mänskliga viljan förmår ingenting
inför denna okända Guds vilja. På en sekund
kan den förinta långa års ansträngningar och
mödor. Oeh om det behagar den, kan den ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
