Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - Mot sommarens slut...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342
JEAN-CHRISTOPHE
— Ja, så är det ungefär, sade ban. »Kaos’
ögon som lysa tvärsigenom ordningens
slöja...»
Men vännen begrep inte Novalis’ ord.
Han är alldeles uttömd, tänkte han.
Christophe brydde sig ej om att bliva
förstådd.
Hans gäster togo farväl och han följde
dem en bit på vägen för att visa dem sitt berg.
Men han gick inte mycket långt med dem.
I fråga om en äng frammanade
musikkritikern parisiska teaterdekorationer och målaren
antecknade färgskiftningarna utan välvilja
för deras otympliga sammansättning. Han
tyckte att de ägde en schweizisk smak; de
erinrade om en platt och sur rabarbertårta i
Hodlers stil. Han förkunnade en likgiltighet
för naturen som inte var helt och hållet
till-gjord. Han låtsades att han inte såg den.
— Naturen! Vad är det för slag? Den
känner jag inte till. Ljus, färger; ja, det går
an. Naturen struntar jag i.
Christophe tryckte deras händer och lät
dem gå. Allt det där berörde honom ej. De
voro på andra sidan om ravinen. Det var
bra... Han ämnade inte säga till någon:
— Om ni vill besöka mig, så tag samma
väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
