Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
— elär var prydnadssaker och fotografier överallt och en
schaggmatta i bjärta färger på golvet, plyschportiärer för
dörrarna.
»Ja, här ser väl ut — jag har inte fått dammat på
flera dar», pratade fru Gram på. »Vi äro nämligen aldrig
i det här rummet i vardagslag, och jag är utan jungfru för
tillfället. Den som jag hade måste jag köra i väg med
— det var den värsta lortmaja och så bjäbbade hon emot
— ja och så sa jag att hon kunde ge sig i väg, sa jag.
Men att få en ann — det står inte till för livet ser ni —
och likadana stycken äro de för resten var eviga en, så
för den skull. Nej, hu, att vara husmor är det värsta
man kan bli.
Ja, Helge har ju förberett oss på er visit, men nu hade
vi sannerligen uppgivit hoppet om att ni ville göra oss
den äran.»
När hon log och talade visade hon stora vita
framtänder och ett svart hål på var sin sida efter de felande
ögontänderna.
Jenny satt och såg på henne — Helges mor.
Hon hade tänkt sig det hela så annorlunda.
Hon hade gjort sig en bild av hans hem och hans mor
efter vad han berättat om dem. Och modern med det
vackra ansiktet, som liknade Helges på fotografien hade
hon tyckt synd om. Hon som inte var älskad av sin man
och som älskade barnen, så att de gjort uppror och dragit
sig undan denna tyranniska moderskärlek, som inte
kunde tåla att de voro annat än hennes barn. I sitt hjärta
hade Jenny tagit parti för denna mor. Män kunde nog inte
fatta hur en kvinna måste bli, som älskade och aldrig fick
någon genkärlek, annat än barnens kärlek medan de voro
små. De kunde väl inte förstå, hur en sådan mor måste
känna det, då barnen blevo stora och gledo ifrån henne
-—- att lion kunde resa sig i trots och vrede mot hela det
obönhörliga livet, som var sådant att en mors små barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
