Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
så gärna pröva om jag inte kan hjälpa min lilla flicka lite,
Jenny.»
»Jag törs inte, Gert».
»Kära lilla vän, jag är ju en gammal man — kunde
vara din far.»
»För — för din skull, menar jag. Det är inte riktigt
av mig mot dig.»
»Jo, Jenny, Tror du jag tänker mindre på dig, när
jag inte ser dig. Jag önskar ju bara att få se dig — tala
med dig, försöka att vara lite för dig. — Vill du ge mig
lov till det? — Å, ge mig lov!»
»Jag vet inte, Gert — jag vet inte. Å, kära då — gå
— du måste gå nu — jag kan inte — det är så svårt —
kära då, gå!»
Han reste sig stilla.
»Så går jag väl då. Farväl Jenny!–men barn,
du är ju rent ifrån dig —»
»Ja», viskade hon.
»Jag skall gå då. Får jag komma igen en gång och —
se dig, innan du reser, ville jag gärna. När du har blivit
lugn och det här inte skrämmer dig. Det finns inte något
skäl till det, Jenny —»
Hon stod tyst litet. Så drog hon honom plötsligt till sig
ett ögonblick och snuddade vid hans kind med sin mun.
»Gå, nu Gert!»
»Tack! Gud välsigne dig, Jenny!»
Hon vankade efteråt av och an på golvet. Och hon
begrep inte själv varför hon darrade så. Och så kände hon
allra innerst — ja, det kunde väl inte vara glädje — men
hon tyckte att det hade gjort henne så gott att höra, det
som han hade sagt, då han låg på knä framför henne.
Å Gert! Gert! Hon hade alltid betraktat honom som
en svag människa — en som hade låtit besegra sig och som
blivit neddragen, som de besegrade bli. Och så hade hon
plötsligt fått veta att han i sitt. innersta ägde en djup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
