Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
213
styrka och säkerhet — och han hade stått där som den
rike, vilken visste att han kunde hjälpa och gärna ville
det. Medan hon däremot var förvirrad och oviss och sjuk
av längtan i det innersta av sitt väsen, bakom den
rustning av meningar och tankar, som hon hade gjort sig.
Och så hade hon bett honom gå — Varför —? För
att hon själv var så gränslöst fattig och för att hon klagat
sin nöd för honom, som hon trodde var lika fattig som
hon själv — och så hade han visat henne att han var
rik och villigt erbjudit henne en liten skärv av sin rike:
dom. Så hade hon känt sig förödmjukad och bett honom
gå. Det var utan tvivel fallet.
Ta emot hjälp av en kärlek utan att kunna ge något
i gengäld, det hade hon alltid funnit uselt. För hon hade
aldrig tänkt att hon skulle behöva en sådan hjälp.
Inte hade han fått utföra det arbete som han velat.
Den kärlek som han burit på hade inte fått leva sitt liv.
Och ändå var han inte förtvivlad. Det var väl däri lyckan
att vara troende bestod — sak samma vad man trodde,
bara man hade något utöver sig själv att sätta lit till.
För det var omöjligt att leva, när man bara hade sig
själv att tro på — sig själv att älska.
En frivillig död, det hade hon alltid räknat med. Om
hon dog nu —. Ja, då vore det många som hon höll av
och som skulle bli bedrövade, men ingen som inte kunde
undvara henne. Inte en enda, som hon var så omistlig
för, att hon kunde ha förpliktelse till att släpa på sitt liv
för den sakens skull. Modern och syskonen, om de bara inte
fingo veta att hon gjort det själv, så skulle deras sorg om
ett par år vara förvandlad till mild melankoli, då de tänkte
på henne. Cesca och (Gunnar skulle kanske sörja mest, för
de skulle kanske förstå att hon hade varit olycklig, men
hon stod ju bara i utkanten av deras liv. Den som höll
mest av henne skulle väl sörja henne mest — men honom
hade hon ju ingenting att ge åt. Så han kunde ju älska
henne likafullt om hon var död. — Det var det att han äl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
