- Project Runeberg -  Jenny /
247

(1920) [MARC] [MARC] Author: Sigrid Undset Translator: Sigrid Elmblad
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

247

»Han borde väl ha kunnat se efteråt», sade Jenny sakta
och famlande, »att du inte förstod den gången — de
känslor. som du kränkte.»

»Nej.» Cesca skalv. »Jag gör det nu. Jag förstår
att det var något — skärt och rent — och vackert, som
jag sölade till. Men jag förstod det inte då. Jenny —
kan en mans kärlek aldrig övervinna det?»

»Den borde det. Du har ju visat sedan, att du ville
vara hans goda, trofasta hustru. I vintras, då du släpade
och slet utan att klaga. Och i våras då han var sjuk —
och du vakade natt efter natt och vårdade honom vecka
efter vecka.»

»Det var ingenting», sade Cesca ivrigt. »Han var så
snäll och tålig — och han hjälpte vad han kunde med
slitet, som du kallar det. Och när han var sjuk kom
det ibland några, vänner till oss och hjälpte mig med att
vaka. Den veckan som han höll på att dö, hade vi för
resten sjuksköterska också, men jag vakade ju i alla fall,
därför att jag ville det, förstår du, men jag hade inte alls
behövt det.»

Jenny kysste Cesca på pannan.

»Det är en sak, som jag inte har talt om för resten,
Jenny. — Ja, du hade ju varnat mig för det där, som
det felades mig instinkt för, och Grunnar grälade på mig,
och fröken Linde, minns du, sade en gång rent ut, att när
man hetsade upp en man, så gick han till en annan.

Jenny stelnade av skräck där hon låg.

Cesca nickade ner i kuddarna.

»Ja, jag frågade honom därför om något sådant —
den där morgonen —»

Jenny låg där mållös.

»Jag förstår nog att det kan han inte glömma. Och
inte förlåta. Men om han bara kunde urskulda mig liten
smula — tänka hur gränslöst dumt jag uppfattade det
där. — Men alltsedan dess», hon stapplade på orden, »har
det blivit så — oharmoniskt emellan oss — med allting.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:30:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jennysv/0249.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free