Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
Det är som om lian inte ville röra mig. Sker det, så är
det som mot käns vilja ock efteråt är kan ond på sig själv
ock mig. — Och ändå, har jag försökt att förklara det
för honom. Uppriktigt sagt så begriper jag inte vad det
är för märkvärdigt nu heller. Men jag har ingenting emot
det mera. — Om jag kunde glädja honom med det — allt
som kan göra Lennart glädje är gott och vackert för mig.
Han tror att det är ett offer, men det är det inte, tvärtom.
Å, jag har gråtit natt efter natt och dag efter dag, inne
på mitt rum, därför att jag förstod att han längtade efter
mig, och jag har försökt att fresta honom, Jenny, det lilla
jag förmår — men han stöter mig tillbaka.
Jag tycker så mycket om honom, Jenny. Säg, kan
man inte älska en man på det viset också? Kan jag inte
gott säga, att jag älskar Lennart?»
»Jo, Cesca.»
»Å, vad jag har varit förtvivlad, du. Men jag kan
ju inte rå för att jag har blivit skapad på det viset? Och
så när vi voro ute med de andra konstnärerna så blev han
vid dåligt humör. Han säger ju ingenting, men jag
förstår, att han tycker jag koketterar med dem. Det är ju
sant att jag blev vid gott humör när jag fick äta ute och
slapp jobbet med mat och disk en kväll och inte behövde
vara rädd för att fördärva någon mat, som Lennart i alla
fall måste äta, för vi har inte råd att kasta bort den, och
ibland var jag glad också för jag slapp att vara ensam
med Lennart —• fast jag håller av Lennart och han av
mig, det vet jag han gör, och frågar jag honom om det,
så säger han: det vet du väl och ler så egendomligt och
bittert. Men han litar inte på mig, för att jag nu inte
kan älska så där sinnligt och är kokett i alla fall. En
gång sade han åt mig att jag hade inte en aning om vad
kärlek var, och det var väl hans fel, som inte hade kunnat,
väcka mig, och det kom väl en annan — å Gud, så jag
grät!
Och så i våras då. Ja, du vet vi har det smått. Gun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
