Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277
upptagna av varandra och inte alls akta på lians närvaro.
Kära Jenny, missförstå mig inte, jag vet ju att det lilla
barn, som nu ligger på ditt sköte också är mitt kött och
blod, och ändå — när jag tänker på dig, som nu är mor,
så känner jag mig stå utanför liksom den stackars Josef.
Men därför skall du inte heller längre hysa några
större betänkligheter mot att ta emot namnet som min hustru
och det skydd för dig och ditt barn som det medför än
Maria hade mot att anförtro sig* till Josef. Egentligen
tycker jag inte att det är alldeles riktigt av dig gentemot
barnet att beröva det dess fars namn, som det ju ändå
har rätt till — du må ha så mycket självtillit du vill.
Självgivet är det att du i ett sådant äktenskap fortfarande
är lika fri och obunden som någonsin, och att det också
nä{r du så önskar kan bli lagligt upphävt. Jag ber dig
på det enträgnaste att överväga detta. Yi kunde låta viga
oss utomlands och vi kunde om du så önskar redan efter
några månader vidtaga åtgärder för skilsmässa, och du
behövde aldrig återvända till Norge och ännu mindre bo
under samma tak som jag.
Om mig själv är inte mycket att säga. Jag har de
här två små rummen häruppe på Hægdehaugen alldeles
i närheten av den lantgård, där jag är född och har levat
till mitt tionde år, då min far kom som kronofogde till
Numedal. Från mitt fönster ser jag topparna av de två
stora kastanjeträden utanför dörren till mitt
barndomshem. De äro inte mycket förändrade. Häruppe börja
redan aftnarna att bli långa och ljusa och vårliga och
träden avteckna sina nakna bruna kronor mot den blekgröna
himlen, där enstaka gyllene stjärnor glindra i den skarpa
klara luften. Kväll efter kväll sitter jag här vid mitt
fönster och stirrar över dit och drömmer och minns hela
mitt liv. Ock, liten Jenny, hur kunde jag någonsin
glömma att det låg ett helt liv, ett liv, nästan dubbelt så långt
som ditt och mer än till hälften framlevat i oavbruten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
