Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLÄKTEN; JERNEPLOOOS FRAMOÅ.NO
vara med bland de unga, de första, han skulle
aldrig hinna ångra, bli rädd eller led och
likgiltig. Skönt skulle han slumra. Han tog från
skålen ett äpple i sin hand, det var hans liv.
Han vägde det och bjöd det och lade det ifrån
sig, och flickorna sågo på honom som en hjälte.
— Nej, låt bli Karl Gustav, ska du ha oss att
gråta? Lägg tillbaka äpplet igen. Eller vänta,
sade Agneta, ge mig det!
I det ämne som Karl Gustav vidrört, visste
Agneta så mycket, som hon måste berätta. För
henne hade kejsarens hemliga rådslut inte så
stora hemligheter, hon kände diplomaternas
schackdrag, hon visste rätt väl vad som skulle
komma att inträffa. Hon visste vad som var
Sveriges skyldighet och ära att göra, och hon
lade ut det. Allan, som nu icke mera sjöng,
lyssnade med en underlig känsla. Hon hade haft
fullkomligt rätt mot honom en gång, och detta gjorde
att han mot sin vilja måste lägga vikt vid hennes
ord. Hon märkte hans uppmärksamhet och fick
ett infall. Jag ska minsann ha honom att tjäna
fosterlandet! Jag ska pröva, om jag inte kan få
honom att exercera i år, han med. Hon skötte
uppgiften som en verklig rekryteringsofficer. Allan
satt och betraktade hennes lilla hand med samma
safir på ringfingret. Den liknade en snäcka, den
lilla handen, vit utanpå, skär inuti. Han
förstod gott vad det var hon ville, fast hon inte sade
det rent ut. Han tänkte: du behövde inte tala så
mycket, om du bara sade: gör det för min skull.
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
