Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLÄKTEN; JERNEPLOOOS FRAMOÅ.NO
Karl Gustav kom Agneta till hjälp, och Allan
lät sig så småningom ryckas med. Det är något
galet, viskade en röst inom honom, i deras
resonemang. Är det inte förlegat att slåss! Finns det
inget annat att göra? Men de förklarade ju för
honom, att man måste tjuta med ulvarna. Om
vi vore för fina och utvecklade, så skulle vi
dö. Och vill du att vi ska dö, Allan?
— Nej, Allan ville att vi till varje pris
skulle leva.
Men nu gjorde Gudrun uppror. Hon grälade
på Agneta och Karl Gustav, som bråkade med
Allan, så att han kom av sig, han som varit så
rolig och sjungit så vackert i början. För sin
del ville hon dansa nu, och hon kunde aldrig
tänka annat, än att Karl Gustav sörjt för
dansmusik.
— Det behövs ingen, sade Allan, jag kan
vissla. Och han flyttade visslande undan
bordet och lade visslande armen om Gudruns liv.
Men medan han dansade, tänkte han
oupphörligt på detta, som samtalet gällt, fast det
inte sagts ut i tydliga ord. Han förstod, att det
för Agneta betydde mycket mera än en basse till i
kasernen: en seger över en ung man, över just
denne unge man. Han trodde, att hon skulle
mäta hans kärlek efter hans handling just nu.
Och när hon mätt dess storlek, skulle hon våga
att gå in till sig .själv och mäta sin egen. Hans
tankar sträckte sig i detta ögonblick långt bortom
värnplikten. Han prålade inte som Arvander med
200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
