Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLÄKTEN; JERNEPLOOOS FRAMOÅ.NO
lagt en mening, som modern skulle förstå att tyda
först vid hans död.
— Du ville då säga mig, att du var stilla,
min gosse, inför döden och besinnad och nöjd?
Du var då i alla fall en man, du blev en man,
fast jag alltid såg dig som en pojke i min
kortsynthet. Hon försökte med en slags halvblind
envishet att suggerera fram denna stämning av allt
väl. Jag får inte vara sämre än han, det skall
göra honom ont. Ättiotre var död, han låg i
en likkammare på ett lasarett, men den Allan, som
funnits i hennes liv, fanns ännu, hade önskemål
i fråga om sin mor, skulle känna besvikenhet, om
de icke uppfylldes och upprepade ständigt, långt
bort från andra sidan av den stora klyftan sitt
envisa: allt väl. Ja, sade hon, men trodde det
icke, han är färdig, fri, oåtkomlig, därför är allt
väl. Han gläder sig att han slapp att mörda
i sin sista stund som andra unga män måste.
För första gången i sitt liv erfor den
olyckliga modern en hittills fördold gemenskap: den
med dem, som lida mycket. Hon fick millioner
vänner ined ens. Hon kände sig i samklang med
världens melodi, en ton i dess eviga sång.
Hittills hade kvinnorna där borta i de stridande
länderna varit henne så fjärran, en besvikelse, en
gåta. Nu försonades hon med dem. Hon kände,
att alla dessa mödrar hade lidandets ursäkt för vad
de gjorde eller underlät. Endast för de få stora
undantagsmänniskorna blir lidandet en sporre, för
oss andra dödliga är det en ursäkt, tänkte hon.
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
