Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLÄKTEN JERNEPLOOOS FRAMOÄNO
Men detta var så länge den första natten
ännu var mörk.
När det grydde mot en gnistrande vit och
vacker vinterdag, och hon såg ungdom med slädar
eller skidor vid stationerna, föll hon tillbaka för
en våldsam chock av sorg. Han hade icke längre
någon del i årets rund, i farten, ansträngningen,
vilan. Hon satt åter på en idrottsläktare och
såg honom i ett fotbollslag, i en löpning, men
hur vindsnabbt än han rörde sig, alltid följdes han
av en besynnerlig skugga, som hon aldrig hade
märkt förr, vad kunde det vara? Hon tänkte på
alla hans små och stora sportbragder, på den
sista sportdräkten hon var med honom och köpte,
på vantarna hon stickade själv. Han var annars
så ytterst noga att allt skulle vara korrekt, och
vantarna fyllde väl inte måttet, men dem hade
han likväl burit. Hon tänkte på hur många
tillhörigheter han samlat under sitt korta liv,
halsdukar — —
Varför grät hon just över hans halsdukar?
Å, att man ska behöva visa sin sorg och sina
sår! Hon tog upp ett par blå glasögon, det sista
hon köpt för Allans räkning men aldrig hunnit
skicka, och satte på dem som en mask.
Det var en fråga, fick inte nalkas under
dagen: hurudan var hans sista stund? Tog han
medvetet farväl av livet? var var han, vem var
med honom? led han mycket?
Ack, vad ljuset var skarpt och naket i kupén,
vad de resande sutto tysta och forskande och
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
