Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLÄKTEN JERNEPLOOOS FRAM GÅ NO
tog i hand voro en mil borta, en mil precis, varken
mer eller mindre.
— Farväl, sade hon, då går jag över till
Visthuset på allvar.
På vägen mellan sitt gamla och sitt nya liv
hade hon Olle Rudman i sällskap.
— Gå inte så fort, bad hon, låt mig njuta av
att jag nu så länge, innan jag sätter foten på
Visthusets tröskel, är alldeles fri. Finns en friare
människa? Nej, herr Rudman, ni går ändå för
fort för mig. Ni skakar på huvudet. Tänk efter:
jag bävar inte för någon människa, att jag skall
mista den. Jag har inga blodsband. Jag har inga
skulder, intet hem, för mina flyttsaker står på
gatan, inga passioner, inga laster, inga
framtidsdrömmar, och jag har ännu i tio minuter inte
heller någon speceriaffär.
— Jag är rädd, sade Olov Rudman lite strängt,
att det hämnar sig att skryta så med friheten.
Statt ena, det är mycket vackert och bestickande.
Men ingen människa kan vara helt fri. Om hon
förlorar det, som låg närmast till för hennes hjärta
att binda sig vid, söker hon om medvetet eller
omedvetet något nytt. Även ni kommer att få
underkasta er mänsklighetens gemensamma
kompensationsfläsk.
— Jag är visst inte blind för
kompensations-faran, sade hon, men jag tycker dock att det
bevisade något att jag ställde mig i spetsen för
nykterhetsdemonstrationen.
— Det var sant, sade han, vi har aldrig talat
313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
