Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLÄKTEN JERNEPLOOOS FRAMGÅNG
själ, som varit begravd och begråten, uppstod
från de döda, henne till portarna av åter -en
annan värld, där väl många varit förut, men som
dock för henne varit tillyckt.
Detta måste vara just densamma svindlande
känsla av gränslöshet, av en allmakt, som
människor ha känt genom tiderna, då de bevittnat ett
under. Ty det var ett under, ingen skulle
förminska det för henne. Hade hon inte sett denna
själ dö och en annan taga dess rum? och hade
hon icke avstått från varje hopp att åter se den
i tiden eller bortom densamma? Och så kommer
den en kväll tillbaka, oväntad, den har icke varit
död, måhända, endast fången, sjuk och förklädd.
Doktorn har givit en hypotes över hur en
melancholia uppstår, det är sjukliga förändringar
i hjärnan.
— Gott, men kan han då förklara hur den
plötsligt återställes i sitt förra skick?
Hon tror inte, att han kan, och om han
försöker, så skall hon inte för sin del fråga efter
hans visdom. Hon behöver den inte, eftersom
hon nu vet, att det var själen, som reste sig
med en yttersta ansträngning ur sin stumhet och
sina bojor, när dödsbudets viskning nådde den,
driven av sitt begär att tala ännu en gång och
göra sig förstådd av den älskade till sist. Ty
denna själ, som oavsiktligt förbrutit, hade något
mycket viktigt att säga, det enda viktiga: mitt
barn, jag har under allt detta alltid älskat dig.
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
