Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om anrikning och brikettering af svartmalm och därmed sammanhängande frågor angående tillverkning af tackjärn i Sverige, af Filip Bergendal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid briketternas nedsmältning i masugn. Vid an-
rikningen befrias malmen från största delen af in-
gående Svafvelmetaller och i högre grad, ju finare
malmen är sönderdelad och målen. Ett undantag
gör dock härvidlag magnetkis; genom att denna är
magnetisk följer den vid magnetisk separering med
järnmalmen, hvarigenom äfven svafvelhalten koncen-
treras, så att slig af dylik malm håller mera svaf-
vel än den ingående råa malmen. För användning
af dylik i afsevärd mängd magnetkis förande malm
är brikettering med åtföljande stark röstning (till
minst 1400-1450°) absolut nödvändig; men äfven
för malmer med andra Svafvelmetaller såsom svaf-
velkis, kopparkis, zinkblende, är ofta briketteringen
nödig för att utdrifva de rester svafvel, som efter
anrikningen finnas kvar i sligen. Hvad kopparkis
angår, så aflägsnas ju största delen däraf vid anrik-
ningen och, som sagdt, i högre grad, ju mera finmalen malmen är, men de rester af koppar, som
finnas i sligen, förblifva äfven efter bränningen i
briketterna; så mycket viktigare är alltså, att svaflet
genom bränningen möjligast aflägsnas.
Malmer förande järnsilikat och samtidigt hål-
lande magnetkis, så att äfven efter separering
mycket svafvel återstår, torde vid bränningen böra
få undergå något olika behandling mot de malmer,
som bestå hufvudsakligen af järnoxidoxidul; en för-
beredande röstning vid låg rödvärme torde för dylika
visa sig mest fördelaktig; vid den direkt följande
andra rostningen torde högsta möjliga temperatur
användas.
Det har framkastats, att en alltför intensiv röst-
ning möjligen kunde motverka ett ändamål för rost-
ningen, nämligen den högre syrsättningen, genom att
redan bildad oxid vid för stark hetta skulle bringas
till en lägre oxidationsgrad genom dissociation. Här-
med är dock ingen fara. I såväl den af F. Siemens och
F.Hesse 1876 patenterade som i den af Gröndal kon-
struerade ugnen framföras briketterna på vagnar genom
torkningsafdelningen till förbränningsrummet och upp-
når i detta sin högsta temperatur. Det är således
i detta stadium en eventuell dissociation skulle äga
rum; helt säkert är dock sligen ej vid detta stadium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
