Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte nr 4 - Magnetiska undersökningar på järnalmsmineral och konstgjorda silikat med järn och mangan, av E. A. Holm - § 6. Magnetisk undersökning av en del olika järnmalmsmineral i ett och samma eléktromagnetfält
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
Tabell XI. Medelvärde av de specifika huvudsusceptibiliteterna för en magne¬
tiserande kraft av 1780 kraftlinier vid naturliga silikat med järn och mangan.
Prov Mineral Fyndort +-2z, + 23)» 108
0.05
öd Epidot 199
Å Rodonit 9
8 > Harstigen (0
6 Pyroxen Nordmarken 28
2 > > 22
1 Olivin 13
måste tillskrivas en motsvarande variation i den i proven verkligen
förekommande halten ren järnoxidoxidul. Framhållas må för övrigt, att
även magnetism hos de svagmagnetiska mineralen i större eller mindre
grad härrör av en i desamma ingående ringa halt av denna järnförening.!)
Anmärkningsvärt är vidare, att remanensen (dvs. den under de förelig¬
gande försöksbetingelserna framgående) är relativt stark hos järnglan¬
serna och relativt svag hos magnetiterna. Då det undersökta provets
förmåga att uppvisa remanent magnetism är att anse som ett uttryck
på magnetisk hysteresis hos detsamma, måste samma förhållande råda
beträffande denna magnetiska egenskap hos nämnda mineral. Slutligen
bör påpekas, att även för den starkast magnetiserbara och säkerligen
så gott som rena magnetiten från Grängesberg den specifika medel¬
intensiteten I ej uppnår värdet (2), vilken omständighet anger, att det
här verksamma inducerande fältet på 1 170 kraftlinier ej varit tillräck¬
ligt för åstadkommande av magnetisk mättning i magnetitkornen.
För de svagmagnetiska mineralen i tab. X gäller som medelvärde
på H; eller på H, ungefär 1780 kraftlinier. Med hjälp av magnetise¬
ringskurvorna (I, Hy) för de i 8 4 undersökta naturliga silikaten är nu
möjligt att bestämma det I-värde och således även det värde på I: H,,
som vid dessa mineral svarar mot nämnda magnetiserande kraft H,. De
på så sätt erhållna medelvärdena av de naturliga silikatens specifika
huvudsusceptibiliteter äro angivna i tab. XI.?) Desamma äro alltså direkt
jämförbara med värdena på I: H; i tab. X.?)
1) Jfr p. 128, 135 samt not 1 p. 116. | ä
2) De i tab. XI ej förefintliga proven 3 och 4 äro ej undersökta vid lägre H:-värde än ca
3600 kraftlinier. ;
3) Angående en utförligare historik över utförda magnetiska undersökningar på järnmalms¬
mineral jfr E. A. Horm, loc.: eit. I p. 189—256.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
