Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte nr 4 - Magnetiska undersökningar på järnalmsmineral och konstgjorda silikat med järn och mangan, av E. A. Holm - § 7. Sammanfattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
$ 7. Sammanfattning.
1. De mineralkorn, som befinna sig i en magnetisk separators mag¬
netiska fält, ha i allmänhet obestämd orientering med avseende på rikt¬
ningen hos sina huvudmagnetiseringsaxlar. Med hänsyn härtill kunna
kornens specifika magnetiska intensitet och den magnetiserande kraft,
som uppväcker densamma, samt den magnetiska attraktion, för vilken
kornen äro utsatta, överhuvud endast bestämmas till sina resp. medel¬
värden, motsvarande en regellös orientering av kornen. Även en sådan
"beräkning blir emellertid alltid mer eller mindre approximativ och torde
för övrigt vara möjlig att utföra i praktiken endast i det fall, att
kornens magnetiska växelverkan och återverkan på järnkärnan i den
fältalstrande elektromagneten kunna försummas. Härför erfordras, att
kornens avstånd sinsemellan och från nämnda kärna är tillräckligt stort
eller ock att deras genomsnittliga specifika susceptibilitet är tillräckligt
liten. Kan man dessutom förutsätta, att kornen sakna magnetisk
hysteresis samt att desamma äro små och tillnärmelsevis av ellipsoidisk
form, låter beräkningen i fråga verkställa sig.
2. Formler äro angivna för det fall, att kornen kunna anses vara
sfäriska och bestående av en magnetiskt anisotrop huvudbeständsdel
med (små) konstanta specifika huvudsusceptibiliteter och en (till ringa
mängd förekommande) isotrop förorening (järnoxidoxidul), magnetiserad
till mättningsstadiet. Sambandet mellan medeltalen av den specifika
intensiteten och av den magnetiserande kraften blir under sådana om¬
ständigheter rätlinigt. Ur denna räta linie kan man vidare bestämma
det magnetiska momentet för såväl den ena som den andra av de an¬
tagna beståndsdelarna. Hänsyn till kornens magnetiska växelverkan
är tagen i det fall, då desamma bilda en liten (gles) samling av regel¬
lös struktur och av cylindrisk form, placerad med axellinier parallell
med kraftlinjerna (i en inom provet approximativt homogen del av elek¬
tromagnetfältet).
3. Medelvärdet av specifika intensiteten hos kornen i samlingen är
lika med den (i dyn uppmätta) magnetiska attraktionen på massenheten
av densamma, dividerad med derivatan av elektromagnetens fältkraft i
en riktning, sammanfallande med attraktionsriktningen. Genom att upp¬
mäta dessa senare kvantiteter kan således den förra bestämmas. Enligt
denna (för absoluta mätningar först av P. Curie använda) metod har
en magnetisk mätning upp till ett elektromagnetfält på ca 7800 kraft¬
linier verkställts bl. a. på en del naturliga och konstgjorda silikat med
järn och mangan. Vid dessa prov (med undantag av tvenne utfällda
ferrisilikat efter glödgning) framträdde det i punkt 2 omtalade rätliniga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
