Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte nr 4 - Magnetiska undersökningar på järnalmsmineral och konstgjorda silikat med järn och mangan, av E. A. Holm - § 7. Sammanfattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
sambandet mellan medelvärdena av den specifika intensiteten och den
magnetiserande kraften. Under antagande, att den isotropa föroreningen
utgjordes av järnoxidoxidul med samma specifika mättningsintensitet
som den hos magnetit förefintliga, kunde så provets halt av densamma
och därmed även de förekommande mängderna av vid kiselsyra bunden
järnoxidul och järnoxid bestämmas. Med stöd av särskilda experimentella
data var vidare möjligt att verkställa korrektion (i magnetiskt hän¬
seende) för silikatens (diamagnetiska) beståndsdelar förutom järnets båda
sistnämnda oxider och manganoxidulen. Vid de naturliga silikaten, där
samtliga dessa tre syreföreningar uppträdde i blandning, beräknades
deras specifika susceptibiliteter ur hela serien av åtta prov med växlande
sammansättning och kristallstruktur förmedelst minsta kvadratmetoden.
Sedermera bestämdes ur nämnda kvantiteter atommagnetismen för järnet
dess båda modifikationer och för den tvåvärdiga manganen.
4. Som resultat av undersökningen på de naturliga silikaten fram¬
gick, att man vid dessa lika väl som vid de lösliga salterna av det två¬
och trevärdiga järnet och av den tvåvärdiga manganen kan tala om en
approximativt konstant atommagnetism hos de resp. metallerna. Den¬
samma förefaller dock att vara avsevärt mindre i silikatet än i det
lösliga saltet; differensen härvidlag utgör 22—29 procent av de mindre
värdena. Det inbördes förhållandet mellan de tre metallernas atom¬
magnetism visar sig emellertid ej vara så olika i de båda fallen.
5. De undersökta konstgjorda silikaten utgjordes av ett glas med
(huvudsakligen) tvåvärdigt järn, tvenne utfällda prov med trevärdigt
järn samt fem ur Åkermans stora serie av konstgjorda masugnsslagger
(av år 1886) tagna prov med tvåvärdig mangan (och en ringa inbland¬
ning av tvåvärdigt järn). Dessa slaggprov liksom de båda ferrisilikaten
företedde ej någon konstant atommagnetism hos de resp. metallerna.
Vid en jämförelse med de naturliga silikaten framgick, att atommagne¬
tism för det tvåvärdiga järnet var av en mindre storleksordning i glaset
än i nämnda silikat och att den för det trevärdiga järnet i de utfällda
proven utgjorde 35—43 procent av atommagnetism i de naturliga. Be¬
träffande manganen voro dock avvikelserna ej så skarpt framträdande.
Med iakttagande av att endast en av de fem manganhaltiga slaggerna
(den med största avvikelsen) fullständigt saknade kristallstruktur och
med stöd av förhållandena vid de lösliga salterna sattes nämnda oregel¬
bundenheter vid de konstgjorda silikaten i samband med deras mer eller
mindre amorfa tillstånd. |
6. Tänker man sig ett silikat (naturligt eller konstgjort) magneti¬
serat (i krossat tillstånd) så starkt, att mättningsstadiet hos den före¬
kommande järnoxidoxidulen uppnås, så kan halten av denna förening
approximativt bestämmas (punkt 3). Av de i ett naturligt silikat in¬
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
