Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte nr 9 - De svenska valsverkens elektrifiering. En historisk översikt av Gunnar Wallquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trådverk i Hagfors tvenne av Nya Förenade Elektriska Aktiebolaget
i Ludvika levererade fyrahastighetsmotorer. Att man här tillgrep
denna drivanordning är emellertid lätt förklarligt. Dels ställer sig
den elektriska energien, vilken erhålles från bolagets egna
kraftstationer synnerligen billig, och dels kommo motorerna att anslutas till
ett mycket stort kraftnät med ovanligt god fasförskjutning, där deras
låga effektfaktor sålunda spelar en ytterst liten roll. Det blev därför
här anläggningskostnaden, som kom att bli den utslagsgivande faktorn
vid val av drivanordning. Anläggningen, som torde vara ett av våra
största valsverk för klenare dimensioner, består av förvalsar och två
färdigträner, av vilka de förra, som på vanligt sätt utrustats med
svänghjul, drivas medelst linor från det motoraggregat, som är
direktkopplat till finverkstränen. Detta aggregat kan normalt avge 800, 640,
530 eller 460 hkr vid 760 volts trefasspänning och 25 per. pr sek. med
hastigheter resp. 375, 300, 250 och 214 varv pr min. Den andra
färdigtränen eller trådverkstränen drives direkt av ett annat aggregat, som
normalt avger 500, 375, 300 och 250 hkr vid 500, 375, 300 resp. 250
varv pr min. Huvudmotorerna äro försedda med dubbla statorlindningar,
hjälpmotorerna äro fyrapoliga.
För drift av de efter 1918 års brand nyuppförda valsverken i
Hellefors, nöjde man sig med två hastigheter å såväl medium- som finverket,
vilka hastigheter erhöllos genom att utföra motorerna för polomkoppling.
Valsmotorerna blevo billiga, men man riskerar ju alltid att från början
lägga grundhastigheterna så, att de helt eller delvis icke kunna utnyttjas.
Våra svenska valsverk äro i allmänhet karakteriserade av sin ringa
storlek och produktionsförmåga. I utlandet har med det alltjämt
stegrade behovet av valsat järn och stål i regel följt anläggandet av
reversibla duoverk — särskilt som götvalsverk. Hos oss har man fasthållit
vid de billigare trioverken och endast några få av våra större
järnproducenter ha ansett det ekonomiskt lönande att anlägga reverserverk,
nämligen Fagersta Bruks Aktiebolag, som år 1903 anlade det förut
beskrivna elektromotordrivna götverket, Stora Kopparbergs Bergslags
Aktiebolag, vilket i Domnarfvet dels år 1907 och dels något senare
anlade ångmaskinsdrivna göt-, universal- samt räls- och balkverk samt
Strömsnäs Järnverks Aktiebolag, som i Degerfors uppfört ett reversibelt
grovplåtverk. Av dessa anläggningar ha valsverken i Fagersta och
Domnarfvet på senare år försetts med den i utlandet synnerligen
omtyckta Ilgnerdriften. Denna drivanordning, som år 1903 angavs av
österrikaren Carl Ilgner och sedan dess fått en vidsträckt användning
för drift av gruvspel och reversibla valsverk, består i princip av en
med ett större svänghjul utrustad motorgenerator för omformning av
växelström till likström samt en med omformarens likströmsgenerator
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
