Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett program för en på egna naturtillgångar grundad norrländsk järnindustri, av H. von Eckermann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396
huru onaturligt långa kråftlinierna skulle bliva från dessa vattenfall
till Bergslagen. Visserligen är det sant, att den elektriska kraftöver¬
föringstekniken nått häpnadsväckande långt, och att 100 000 å 150 000
volts linier utan oövervinnerliga svårigheter skulle kunna överföra stora
delar av norrlandskraften denna långa väg, — men det är klart, att
dels överföringsförlusterna bliva avsevärda, dels driftssäkerheten för
dylika jättelinier tvärs över vattendelare och floddalar långa sträckor
genom rena ödebygder icke skall bliva allt för stor. För ett gott ut¬
byte av elektrisk hyttdrift hänger det emellertid just i hög grad på
driftsäkerheten.
Byggas därför 1 stället nya hyttverk vid norrlandskusten, så torde
deras anläggningskostnader till största delen betalas enbart av de
minskade förlusterna i kraftöverföringen och den lägre överförings¬
kostnaden. Dessa kraftlinier hava dessutom jämte sin korta längd den
fördelen att de följa de bebyggda floddalarna och därigenom bliva ur
tillsyns- och reparationssynpunkt lätt tillgängliga och mycket drifts¬
säkra.
På samma linier kunna då även införas de elektriska kraftbelopp,
som - stå att vinna ur de norrländska skogarnas avfall samt ur såg¬
verkens spån och flis genom dettas tillvaratagande i suggasgeneratorer
enligt det vid Ljusne först tillämpade systemet (J. K. A. Bih. 19138,
sid. 147—204).
För dettas realiserande erfordras emellertid ett samarbete mellan den
nuvarande skogsförädlingsindustrien och den blivande bruksindustrien,
vilken genom förädlingsverkens gemensamma förläggande till kusten
synes mig utan svårighet kunna etableras. Därför torde också de nu¬
varande trävarubolagen i den mån de äga sina egna skogsmarker komma
att i nu bestående eller nya former med naturnödvändighet bliva bä¬
rarna av vår framtida järnindustri. De fyra nu existerande »kombi¬
nerade» större norrlandsverken Luleå (A. B. Ytterstfors-Munksund),
Iggesund (A. B. Iggesunds bruk), Ljusne (Ljusne-Woxna RR
och Ockelbo (Kopparbergs och Hofors Sågverks A. B.) utvisa den väg
som utvecklingen måste gå.
Att det äärsid vid en fortsatt ökning av antalet hyttverk icke i
längden kommer att stanna enbart vid tackjärnsproduktion synes ganska
självklart, även om de mellansvenska verken genom sitt beslutade hytt¬
verk vid Luleå arbeta i den riktningen.
I första hand torde de enormt uppdrivna järnvägsfrakterna komma
att arbeta häremot. Det är icke att förvänta, att det för lokomotiven
erforderliga stenkolsbränslet skall sjunka avsevärt i pris under de kom¬
mande åren, då dels arbetstiden i de utländska stenkolsgruvorna så av¬
sevärt förkortats, dels brist på yrkesskickliga arbetare uppstått genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
