Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om brytningssättet vid Vintjärn och dess utveckling, av Gustaf Hallberg - Fyndigheternas läge och allmänna beskaffenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
416
Majorsgruvar, Pipgruvan, Gammalgruvan, Fallåsgruvan, Östra Solgru¬
van och Västra Solgruvan. Längst västerut och cirka 350 m avlägset
från den sistnämnda gruvans område ligga de obetydliga och föga
bearbetade Storgropsgruvorna, vilka liksom en hel del andra, i fältet ¬
förekommande dagöppningar och gruvförsök, icke hava någon vidare
betydelse för föreliggande redogörelse.
Vintjärnsfyndigheterna, som ursprungligen till största delen varit
täckta av lösa jordlager, vilkas mäktighet ofta uppgått till 10 m och
däröver, äro enligt resultatet av nyare undersökningar uppdelade på tvenne,
i gnejs inbäddade, parallella lager (se pl. 1 a), ett i liggandet, väsentligen
bestående av magnetit- och skarnblandad kalksten och i allmänhet icke
brytvärt, samt i hängandet ett mäktigare svartmalmslager, vilket huvud¬
sakligen varit föremål för brytning. De bägge malmlagren, vilka i all¬
mänhet ligga på mindre än 10 m avstånd från varandra, kunna tänkas
ursprungligen hava haft ungefär ost—västlig strykningsriktning med
någorlunda likformig stupning från horisontalplanet åt söder — 30”
till 40” eller än flackare — samt regelbunden mäktighet av 6 meter för
huvudlagret och ungefär samma för kalklagret. Våldsamma tektoniska
störningar hava emellertid i hög grad förvanskat dessa ursprungliga
förhållanden. Först och främst hava lagren veckats i stort och bilda
flera S-formiga slyngor med mellanliggande partier i mera orubbat läge.
Därjämte hava lagren mera i smått blivit böjda, oftast zickzackformigt
tillknycklade och delvis avklämda av från hängandet och liggandet in¬
trängande invikningar eller åsar, varigenom de ofta förvandlats till ett
system av — i tvärskärning sett — pärlbandslikt efter varandra ordnade,
linsformiga malmer, mer eller mindre åtskilda av gråbergsförtryckningar.
Yngre gångformiga bergarter, vilka delvis åstadkommit förkastningar med
flera meters språng, hava också bidragit till störningarna och ytterligare
åstadkommit lagrens uppdelande i småmalmer. Veckaxlarna för såväl
de större slyngorna som de mindre tillknycklingarna, vilkas riktning sam¬
manfaller med malmfallsriktningen (resultanten av fält- och sidostupnin¬
gen), stupa i stort sett flackt mot sydväst eller väster. De nämnda störnin¬
garna hava som vanligt åstadkommit större och mindre variationer icke
blott i malmlagrens strykning och stupning utan även i deras mäktig¬
het och halt av brytvärd malm. Sålunda ha i de större slyngorna bil¬
dats brant stupande eller t. o. m. upprätt stående malmpartier och huvud¬
lagret svällt ut till malmer av inemot 20 meters mäktighet eller där¬
över, varjämte kalklagret där anrikats på magnetit och nått delvis
brytvärda dimensioner.
Till sin kemiska beskaffenhet är Vintjärnsmalmen en fattig, högst
50 4-ig järnmalm med 15 till 20 4 kiselsyra, över 3 4 kalk, ca 6 å
8 4 talk, 0.8 4 mangan, 0.02—0.03 4 fosfor och i allmänhet ej över 0.02 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
