Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och kravlade utför den med fotterna först som en
ofantlig mask med stort huvud.
Sedan han skickat Tambi efter henne med
fono-grafen, fortfor han att röka medan det vassa, nålfina
regnet svalkade hans heta lemmar.
Det regnade endast i fem minuter. Sedan trädde
stjärnorna åter fram på himlen, och från däcket och
mangrovekärren uppstego åter illaluktande dunster,
och den kvävande hettan insvepte allt.
Men van Horn hade aldrig varit sjuk, med
undantag av febern, och var ej heller rädd för att bli
det, så att han tänkte ej på att skicka efter en filt
att breda över sig.
»Ni har första vakten», sade han till Borckman.
»Jag purrar er inte i morgon bittida förr än jag
fått fart i skutan.»
Han lade huvudet mot sin högra arm, tryckte med
den vänstra Jerry till sitt bröst och somnade.
Så levde äventyrslystna vita och infödda svarta
sitt liv dag efter dag på Salomonöarna, grälade och
köpslogo, de vita sökte få behålla kvar sitt huvud på
axlarna, och de svarta ansträngde sig lika
hårdnackat att få huvudet av de vitas axlar och på samma
gång själva slippa undan oskadda.
Och Jerry, som endast kände till Meringelagunens
värld, kom nu under fund med att fartyget Arangis
och Malaitaöns nya världar voro ungefär samma sak
och åsåg den ständiga kampen mellan de vita och
de svarta med en viss förståelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>