Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
hängde på långa flätsnören huvuden av fiender tagna
som byte förr i världen under striden i djungeln
eller till sjös. Hela platsen hade en atmosfär av
förruttnelse och död, och den sinnesslöe gubben,
som tillredde dödssymbolen i röken, gick själv i
sin darrande ålderdomssvaghet dödens upplösning till
mötes.
Inemot dagningen förde tjogtals Somomän under
väldigt skrik och skrän och buller och bång in ännu
en av de stora krigskanoierna. De banade väg med
händer och fötter, sparkade och knuffade, släpade
och rullade de bundna fångarna åt sidan för att göra
rum för kanoten. De voro allt utom lätta på
handen mot den levande föda en lycklig slump och
Bashtis visdom hade spelat i deras händer.
En stund sutto de där och blossade på lerpipor
och tjattrade och skrattade i en besynnerlig tunn
falsett åt nattens och den föregående eftermiddagens
händelser. Den ene efter den andre sträckte ut sig
och somnade utan att breda över sig någonting, ty
alltsedan sin födelsestund hade de varit vana att sova
nakna under bar himmel.
Då dagningen kom mörkret att glesna, var ingen
vaken utom de svårt sårade eller för hårdt bundna
och den sinneslöe gubben, som dock ej var så
gammal som Bashti. Då gossen, som hade bedövat Jerry
med sitt årblad och gjorde anspråk på honom som
sin egendom, smög sig in i kanothuset, hörde den
gamle honom icke. Och som han var blind, såg
han honom icke. Han fortfor att idiotiskt tjattrande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
