Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
hjälplöshet förändrade saken. Den väntade
föreställningen blev sålunda ett fiasko. Då Jerry morrade, morrade
vildhunden tillbaka och gick helt morsk omkring
honom, men inga upphetsningsförsök från de svarta
kunde förmå honom att hugga tänderna i Jerry.
På platsen framför kanothuset rådde skräck och
fasa. Då och då kom man med ännu flera bundna
hundar, som slängdes till de andra. Det var ett
ständigt tjut isynnerhet av dem som legat i solen sedan
tidigt om morgonen och inte fått något vatten. Ibland
stämde alla in; de lugnastes självbehärskning bröts
ner av den våg av förtvivlan och skräck som
krampaktigt gick över dem alla. Detta stigande och
avtagande men aldrig upphörande tjut fortfor hela
natten, och på morgonen ledo alla av en outhärdlig
törst.
Solen som gassade ner på dem i den vita sanden
så att de nästan voro halvkokta gav ingen lättnad,
långt därifrån. Kretsen av plågoandar samlades åter
omkring Jerry, och återigen öste man över honom
föraktfulla tillmälen för att han förlorat sin tabu. Vad
som gjorde Jerry mest utom sig var icke slagen och
de kroppsliga smärtorna, utan skrattet. Ingen hund
tycker om att bli utskrattad, och Jerry kunde minst
av allt betvinga sin vrede då de gycklade med
honom och gapskrattade honom midt i ansiktet.
Ehuru han ej hade tjutit en enda gång, hade hans
morrning i förening med törsten gjort honom hes
och torr i munnen, så att han ej kunde få fram ett
ljud, om man ej retade honom tiil det yttersta. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
