Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251
tillbaka igen, viftande med sin svansstump och
vänligt grinande mot de många tvåbenta gudar han
mötte. Om han kunnat tänka så abstrakt, skulle
han ha förvånat sig över att där funnos så många
vita gudar. De voro minst trettio, oberäknat andra
gudar som varken voro svarta eller vita, men som
ändå gingo upprätt på två ben voro klädda och för
mer än alla smärre gudar. Om han varit i stånd till
sådana allmänna resonemanger, skulle han också ha
gjort den reflexionen att alla vita gudar ännu icke
hade drabbats av förintelse. Som det nu var,
förstod han allt detta utan att ha något medvetande
av att han förstod det.
Men där fanns ingen kapten. Han vädrade ner
i skansen, vädrade in i kabyssen, där två kinesiska
kockar sladdrade något obegripligt till honom,
vädrade ner i kajuttrappan, vädrade ner genom
maskinrummets skejlejt och kände för första gången lukten
av gasolin och maskinolja, men hur han vädrade
och hur han rusade omkring, fick han ändå intet
väderkorn av kaptenen.
Akterut vid ratten skulle han ha slagit sig ned
och i ett tjut givit utlopp åt sin hjärtskärande
besvikelse, om icke en vit gud, tydligen en man av
befälet i guldprydd vit mössa och uniform, hade
tilltalat honom. Gentleman som alltid smålog Jerry
genast med artigt bakåtlagda öron, viftade på
svansen och närmade sig. Denne höge guds hand hade
nästan hunnit smeka hans huvud, då kvinnans röst
trängde ner till honom från däcket och talade ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>