Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Inledning - Ingmarssönerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"hon har mörkt hår och klara ögon och rosor på kinderna.
Men hon var duglig också, så mor var nöjd med att jag
skulle ta henne. Det hade nog blivit bra, men, ser ni, felet
var, att hon inte ville ha mig." — "Det gör väl detsamma
vad en sådan där tösunge vill." — "Det var nog föräldrarna,
som tvingade henne att säga ja." — "Hur vet du, att hon
blev tvingad? Jag tänker hon var glad att få en man, som
är så rik som du, Lill Ingmar Ingmarsson."
"Å nej, glad var hon nog inte, men i alla fall blev det
lyst för oss, och bröllopsdagen blev utsatt, och Brita flyttade
ner till Ingmarsgården redan före bröllopet för att hjälpa
mor. Mor börjar bli gammal och trött, ska jag säga." —
"Jag ser inte något ont i allt det där, Lill Ingmar", säger
far och vill liksom muntra opp mig.
"Men det ville inte växa något på åkern det där året,
potatisen slog alldeles fel, och korna blev sjuka, så att mor
och jag tyckte, att vi måste skjuta opp bröllopet ett år.
Se, jag tänkte inte det var så noga med vigseln, sedan det
var lyst, men det var väl gammaldags att tänka så." —
"Hade du tagit någon av vår släkt, så hade hon nog givit
sig till tåls", säger far. — "Å ja", svarar jag, "jag märkte
nog, att Brita inte tyckte om det där dröjsmålet, men, ser
ni, jag tyckte inte jag hade råd. Vi hade ju haft
begravning på våren, och inte ville vi ta ut pengar på banken." —
"Ja, det var nog rätt, att du väntade", säger far. — "Men
jag var allt rädd, att Brita skulle bli missnöjd med att hon
skulle få fira dopöl före bröllopet." — "Först och främst
får man väl se till, att man har råd."
"För var dag blev Brita alltmer tyst och besynnerlig, och
jag undrade nog ofta på vad som gick åt henne. Jag tänkte,
att hon längtade hem till sitt, hon hade alltid varit kär
i hemmet och föräldrarna. Det går nog över, tänkte jag, då
hon har fått vänja sig. Hon ska nog komma att tycka om
sig på Ingmarsgården. Jag gav mig till tåls en tid, men så
frågade jag mor varför Brita hade blivit så blek och såg
så vild ut i ögonen. Mor sa, att det var därför, att hon
skulle ha ett barn och att hon nog bleve sig lik igen, bara
det var över. Jag hade nog en tyst tanke på att Brita gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
