Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Senare avdelningen - L'Univers' undergång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fram på eftermiddagen nästa dag kom ett norskt fartyg
seglande upp emot de stora bankarna och fiskplatserna vid
Newfoundland.
Det var stilla, vackert väder, sjön låg nära nog
spegelklar, och fartyget gjorde nästan ingen fart. Det stod med
alla segel tillsatta och fångade in de sista andetagen av den
bortdöende vinden.
Havsytan tedde sig mycket vacker. Blank och ljusblå låg
den vida omkring, och där den svaga brisen gick fram, var
den vit som silver.
När eftermiddagsstillheten hade varat en stund, märkte
skeppsfolket, att ett mörkt föremål låg och flöt på
vattenytan.
Det kom så småningom allt närmare, och snart såg man,
att det var ett lik. Kuttern gick alldeles förbi den döde;
det syntes på kläderna, att han var en sjöman. Han låg på
rygg med lugnt ansikte och öppna ögon. Han hade inte
legat så länge i vattnet, att han hade hunnit svälla. Det såg
ut, som om han helt välbehagligt lät vagga sig fram av de
små krusiga vågorna.
Men då sjömännen vände blickarna från honom, ville de
nästan skrika till, ty utan att de hade märkt det, hade ett
annat lik dykt upp rätt vid fören. Det var nära, att de hade
seglat över det, men i sista stunden drevs det undan av
svallvågorna. Alla störtade fram till relingen och stirrade ner.
Denna gång var det ett barn, en fint klädd liten flicka med
hatt på huvudet och en liten blå kappa.
— Å, kära! sade sjömännen och torkade sig i ögonen.
Å, kära, kära, en sån liten en!
Barnet gungade förbi dem och såg upp till dem med
lillgammalt allvar i ansiktet, liksom vore det ute i ett
högviktigt ärende.
Strax därpå ropade en av karlarna, att han såg ännu en,
och detsamma förkunnade en annan, som blickade åt annat
håll. De sågo på en gång fem lik, de sågo tio, och så var
det en hel flock. De kunde inte räkna dem.
Fartyget gungade mycket sakta framåt bland alla dessa
döda, vilka tycktes omringa det, som om de önskade något.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
