Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Senare avdelningen - Gertrud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gertrud fick en obetvinglig lust att lyda henne. Hon sänkte
nålen.
— Laga, att du träffar mitt i ögat! sade gumman.
Gertrud stack till två gånger, mycket hastigt, rätt in i
Ingmars ögon. Men när hon sänkte nålen, märkte hon, att den
gick djupt ner, som om den inte hade träffat mässingsfatet,
utan gått in i något mjukt, och när hon drog den tillbaka,
var den blodig.
Då Gertrud såg blodet på nålen, tyckte hon, att hon
verkligen hade stuckit ut Ingmars ögon. Då greps hon av den
förfärligaste ångest över sin gärning, och hennes skräck blev
så stor, att den väckte henne.
Gertrud låg länge och skakade i häftig gråt, innan hon
kunde övertyga sig om att allt var en dröm.
— Gud bevara mig, Gud skydde mig för att jag skulle
få lust att hämnas på honom! snyftade hon.
Knappt hade hon blivit lugn och somnat in på nytt, förrän
samma dröm kom tillbaka.
Hon vandrade än en gång på de små stigarna till
beteshagen. Åter voro korna borta, och hon gick inåt skogen för
att söka dem. Därpå kom hon in på den vackra vägen och
såg solskenet leka på mossan. Hon påminde sig då vad som
hade hänt henne nyss förut i drömmen. Hon gick och
ängslades för att åter möta finngumman och var glad, att
hon inte såg till henne.
Men bäst hon gick, tyckte hon, att marken öppnade sig
mellan ett par tuvor rätt framför henne. Först stack ett
huvud fram ur öppningen, så arbetade sig en helt liten man
fram ur jorden. Han surrade och brummade med läpparna
hela tiden, och av detta kunde hon förstå vem det var hon
hade råkat på. Det var ju Surr-Peter, som inte var riktigt
klok. Tidtals levde han nere i bygden, men om somrarna
bodde han helst i skogen i en jordkula.
Gertrud påminde sig genast, att det sades om Surr-Peter,
att sådana, som ville skada sina ovänner utan att synas,
kunde begagna sig av honom. Det misstänktes, att han flera
gånger hade anlagt mordbrand för andras räkning.
Nu gick Gertrud fram till mannen och frågade honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
