Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Frestelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig, att det är ett att varda frestad, ett
annat att falla i frestelsen.
Kristus blef alltså frestad. »Vår
salighets höfding» blef »genom lidanden gjord
fullkomnad» (Hebr. 2: 10). »Derigenom att
han sjelf har lidit, i det han blifvit frestad,
kan han hjelpa dem, som frestas» (Hebr
2: 18). Öknen vid Jericho och Gethsemanes
örtagård — dessa ställen voro vittnen till
hans tvenne svåraste strider, på dessa ställen
var det, som han vann en fullständig seger
öfver själafiendens häftigaste och mest
afgörande anfall; men på ingen tid af sitt
jordiska lif var han helt fritagen från
frestelser, han skulle i sådant fall icke hafva varit
en sann menniska, ej heller så som nu
kunnat gifva oss ett föredöme, att vi skulle
efterfölja hans fotspår. Detta hafva redan Guds
män i forna tider fulleligen insett. »Många
andra voro de tillfällen», säger St.
Bonaventura, »vid hvilka Kristus hade att lida
frestelser.» »De», säger St. Bernhard, »hvilka
anse, att vår frälsares frestelser varit endast
trenne, förråda derigenom sin bristande
insigt i Skriften.» Han hänvisar för detta
ändamål bland annat till Hebr. 4: 15, men han
kunde med ännu större skäl hafva hänvisat
till evangelisten Lucas’ egen berättelse, der
det uttryckligen betygas, att när frestelsen
i öknen var öfverstånden, den afvisade
frestaren visserligen lemnade Kristus, men dock
blott »till en tid» (Luc. 4: 13), eller —
såsom orden må hända kunde återgifvas —
»till dess ett nytt tillfälle yppade sig». Och
dock kunna vi väl vara öfvertygade, att när
Jesus såsom den segerkrönte menniskans son
hade lemnat ödemarken bakom sig med alla
de mörka, förrädiska tankar, som der lupit
till storms emot honom, de följande
frestelserna ända till den sista, lika lätt drogo förbi
hans rena och syndfria själ, som en
sommardags sky sväfvar fram öfver den klarblåa
himmelen utan att knappast för några
försvinnande ögonblick förmå skymma dess glans.
1. Utmattningen efter ett långvarigt
fastande gjorde sig med så mycket större magt
gällande hos Jesus, som han alldeles icke
var van vid ett sådant lif. Ty det var så
Guds goda och nådiga vilja, att han, som
skulle blifva menniskors frälsare, icke skulle
lefva ett afskildt, asketiskt lif i sjelftagna
mödor och försakelser, utan ett lif, sådant
menniskor i allmänhet föra det i beröringen
och umgänget med andra menniskor. Kristus
påbjuder derföre icke heller fastande såsom
en oeftergiflig pligt, om han än på ett par
ställen framhåller dess betydelse såsom en
nyttig och god hjelp i lifvets mångahanda
pröfningar (Matth. 6: 16—18; 9: 15)[1]. För
öfrigt veta vi ock af hans egna ord, att han
»åt och drack», att han väl iakttog
måttlighet i men icke afhållsamhet från allt, och att
han deltog i vänners oskyldiga gästabud och
samqväm, så att hans fiender dristade sig
taga anledning att säga om honom: »Se,
hvilken fråssare och vindrinkare är den
mannen», likasom de af alldeles motsatt orsak
trott sig kunna säga om Johannes
Döparen, att han »hade djefvulen». Derföre blef
ock den hunger, som öfverföll honom efter
de fyrtio dagarnes fastande, hvarunder han
blifvit uppehållen af en öfvernaturlig kraft,
så mycket häftigare. Och det var då
frestaren framträdde. I hvilken gestalt han
kom — vare sig såsom en mörkrets ande
eller såsom en ljusets engel, vare sig under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
